Villkorligt?

Det var längesen jag skrev här nu. Jag börjar bli less och orkar inte tänka på eller läsa om alla orättvisor och alla fel som begås i vårt rättssystem, jag är trött på att vara arg nu. Det tär på en. Ska redovisa mitt projektarbete om sexualbrott imorgon och det känns... jobbigt. Jag känner mig oförberedd, det känns som att jag inte har tillräckligt på fötterna även om ämnet i sig har tagit upp minst 75% av alla mina tankar sedan i höstas. Kanske ännu längre än så, men innan dess har jag inte pratat om det. Det känns som att det ligger alldeles för nära mig själv, men samtidigt alldeles för långt bort för att jag ska orka plocka fram det och prata om det igen. Väldigt dubbelt.

Häromveckan fick jag brev angående skadeståndet och äntligen börjar det hända grejer. Kronofogden har låst alla hans bankkonton, och för några dar sedan ramlade det in 15.000 på mitt konto... Bara sådär, utan förvarning. Han kommer tydligen få sälja sin bostadsrätt och då får jag ut resten av pengarna. Kan inte säga att det är nåt jag ser fram emot precis. Det är smutsiga pengar, som jag helst av allt bara skulle lämna orörda. Ändå har jag redan bränt en del, på ett par billiga, obekväma skor att ha på studenten (som visserligen är fina men bara ger mig skoskav och påminner om hur falskt det är, alltihop, och hur mycket det suger att allt jag fick ut av alla dom här åren var pengar. Att spendera på saker som förmodligen inte kommer göra livet lättare ändå) och en resa i sommar. Vad gör man med såna pengar? Handlar man för dom? Eller ska man gå i svindyr terapi och hoppas att det gör nån skillnad? Oavsett vad man lägger dom på så kommer det ju aldrig någonsin att vara värt det. Och pengar är aldrig något som jag värderat särskilt högt i vilket fall. Pengar är bara papper.

Det gör fortfarande ont att tänka på det. Och det gör ont att läsa om nya fall i tidningarna. Jag blir bara arg och ledsen och uppgiven, och det finns ingenting som är så tröttsamt som när verkligheten springer ikapp en och man inser att i själva verket är man totalt jävla maktlös...

Bild från Kriminalvårdens hemsida.

Notera klacksparken. Såhär glad blir man när man blir dömd till villkorlig dom, iallafall enligt Kriminalvården. Tjosan hejsan! Eftersom det vore osmakligt och troligtvis även olagligt(?) att hänga ut dömda gärningsmän vid namn så är det väl lika bra att dra alla över en kam och önska alla sexualförbrytare som blivit dömda till villkorlig dom många och långa solskenspromenader i vår. Förslagsvis tvärs över Autobahn. Catch you on the flipside.

Get the fuck over it!

Känns som att jag har skrivit en del gnälliga inlägg här på sistone, kanske inte precis vad jag hade tänkt mig från början men ibland känns det bara... segt. Allt liksom. Orkar fortfarande inte riktigt engagera mig i saker och ting. Och det är inte så att jag håller på att ältar samma händelse om och om igen, men det är liksom inte färdigt ännu. Det är tuffare än vad jag trodde att komma tillbaka, haha. Det börjar kännas nu att folk omkring mig är trötta på att prata om det, man orkar ju inte hur länge som helst... Och alla räknar liksom med att det ska vara som vanligt nu, inte bara som vanligt förresten - utan tusen gånger bättre än det var innan. Nu är ju alla problem ur världen. I hate to break it to you, men det är inte riktigt så enkelt. Säga vad man säga vill. Och tro mig, jag är mer besviken än någon annan. Jag om någon trodde verkligen att mitt liv skulle ta någon slags drastisk vändning efter rättegången, men riktigt så blev det väl inte. Mycket har hänt men det kom liksom inte gratis...

Funderar fortfarande på om jag kanske borde gå iväg och snacka med någon istället för att bara förlita mig på min närmaste omgivning. Men ja, tills dess att allt har hamnat på plats igen så hoppas jag att folk står ut med mig, haha :)

Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon är en ny dag, och precis som alla andra jädra dagar ska jag försöka släpa mig iväg till skolan. Trots att det tar emot. Det tar ett tag men det går...

"Angående Din ansökan om brottsskadeersättning. Brottsoffermyndigheten har tagit emot ansökan om brottsskadeersättning. En ovanligt hög arbetsbelastning råder för närvarande, vilket innebär att det kan dröja i vart fall 4-6 månader innan du får besked om hur ditt ärende har bedömts. Något annat besked kommer inte att kunna lämnas per telefon."

Jag är så förbannat trött på det här! Hur lång tid ska det behöva ta innan man kan få lägga skiten bakom sig? Jag har haft det här i huvudet i sex år nu, sex år. Man tror ju att det ska kännas som att det är ur världen när rättegången är klar om inte annat, men då börjar bara ännu en resa. Mer papper som ska fyllas i och skickas iväg, långsamma myndigheter, fler människor som inte lyssnar på en eller tar en på allvar och än en gång sitter man där och känner att det finns ingen jävla rättvisa. Det är en myt och att harva sig fram i rättssystemet är som att spela monopol. Hälften tur och hälften skicklighet. När man kommer ut på andra sidan så känns det som att det borde ha lagt sig, men det har det inte. Nu måste man ju ta tag i allt det som man bara lämnat halvfärdigt när någon äntligen bestämde sig för att göra sitt jobb. Nu måste man börja leva igen, hoppa in där man slutade och gå tillbaka till det normala, men hur lätt är det när allt som finns omkring en bara är en enda röra?

Jag är trött och jag pallar inte mer.

Ah, jag fattar inte att det ska vara så krångligt att få ut skadeståndet när domen har fallit och allt är klart - det är ju helt sjukt att man förväntas lösa det där själv egentligen. Hade jag inte haft en morsa som är alldeles extraordinärt bra på sånt där tjafs så hade jag varit helt lost vid det här laget. Först fick jag ju hem en jädra idiotblankett som skulle fyllas i och skickas till försäkringsbolaget, och nu häromdagen fick jag avslag på det - försäkringsbolaget tänker inte betala ut något skadestånd till mig för jag fick inte tillräckligt mycket stryk. Så nu måste jag fylla i en massa andra papper och skicka till bland annat Kronofogden (för att ta reda på om han kan betala skadeståndet ur egen ficka) och Brottsoffermyndigheten (för att ansöka om brottsskadeersättning om så inte är fallet). Alltihop är helt galet komplicerat. Känns som att det där är någonting som borde gå per automatik, men så enkelt var det visst inte. Jag ska till och med sitta här och avgöra om kronofogden ska göra en "utmätning" på hans fasta egendom eller inte. Eh, hur ska jag veta vad sjutton som behöver göras? Ibland är det nästan så att man bara vill skita i allt. Surfar just nu omkring på Brottsoffermyndighetens hemsida och försöker ta reda på vad som gäller för brottsskadeersättning. Där står det "Din hemförsäkring ger ersättning vid stöld och normalt också vid överfall, vilket innebär att även personskador ersätts. Med personskador menas såväl kroppsliga som psykiska skador. Många människor har dessutom kollektiva eller individuella olycksfallsförsäkringar som kan ge ersättning vid personskada". Hmm, ring och kolla upp det där med TryggHansa! Jag är nämligen dubbelförsäkrad från topp till tå och inte fan verkar det göra någon större skillnad...

Så, försäkringsbolaget känns med andra ord ganska kört. Nästa steg blir kronofogden, som då kommer skicka ett betalningskrav till honom - om han inte betalar görs (åtminstone om jag kryssat i den rutan på ansökningsblanketten) en undersökning för att ta reda på om han har möjlighet att betala, och om inte så kommer jag få ett brev i brevlådan där det står att gärningsmannen saknar betalningsförmåga. Det är väl ungefär det jag är förberedd på. Alternativet som kvarstår är då brottsskadeersättning, och ännu en myndighet ska sätta igång med ännu en utredning. What a mess, what a mess. Tror egentligen inte att det finns några som helst garantier för att det utdömda skadeståndet blir vad jag får i slutändan. Just nu känns det som att allt bara är tomma ord, dom kunde lika gärna ha klappat gärningsmannen på kinden och önskat honom lycka till nästa gång....

Vet inte riktigt när jag kommer tillbaka, men antagligen någon gång ganska snart. Schysst att se att folk fortfarande är inne och läser, även om jag inte ens varit inloggad på veckor! Så... Jag dyker väl upp i januari någon gång igen. Har fortfarande en del grejer som jag vill ta upp innan jag lägger ner bloggen. Känner mig liksom inte färdig än.

PS. Sista dagen för överklagan var 17 december. Han överklagade inte.

Jag har bara gått i ide ett tag, inte riktigt orkat hålla igång bloggen under veckan som gått. Inte riktigt orkat hålla igång någonting alls egentligen. Jag försöker fördriva tiden och tankarna med att köpa julklappar och sånt, fixa och dona, det funkar ganska bra men det gör ju varken till eller från när det gäller tex. skolan. Tänkte att jag skulle försöka ta mig dit idag (fast det gör jag visserligen varje dag) men första lektionen är inställd för att läraren är sjuk. Eller nåt. Vad vet jag. Så jag behöver inte åka härifrån förrän vid halv tio...

Annars har jag äntligen fått iväg alla papper till försäkringsbolaget, om skadeståndet. Jag har nästan läst ut två av dom tre böckerna jag beställde, nu läser jag "En riktig våldtäktsman" av Katarina Wennstam. Men jag orkar inte med några smarta reflektioner nu på morgonen så det får vara. Det är fyra dagar kvar tills tiden går ut för att överklaga domen, och jag tror inte att han kommer att överklaga. Faktum är att han är riktigt dum om han gör det, för lindrigare än så kan han liksom inte komma undan. Och även om jag kanske borde åtminstone fundera över att överklaga (eftersom han bara fick villkorligt och hela ärendet är hanterat på ett sånt idiotiskt sätt) så känner jag att jag verkligen inte pallar mer - för min del är jag ju nöjd, jag fick vad jag kom dit för. Det enda som inte gick "min väg" i slutändan var att han inte ens fick fängelsestraff, med förklaringen att det hade gått så lång tid. Trots att det är dom som har slarvat bort ärendet och därmed dragit ut på tiden med drygt två år mer än nödvändigt. Men jag har bestämt mig för att det faktiskt inte är mitt problem, eller åtminstone försöker jag intala mig att det inte är det - om dom är så jävla dumma så att dom släpper ut en sån på gatan med hänvisning till sina egna misstag så varsågod. Jag är ju varken den första eller den sista som råkat ut för honom, och det finns ingenting som säger att han kommer lägga av bara för att han får en liten knäpp på näsan, en prick i registret och en skuld hos kronofogden. Alla förlorar på att han inte får en riktig dom från början. Inte bara jag, utan även han som inte får hjälp - vilket jag är helt övertygad om att han behöver och han dessutom har hävdat att han vill ha. Och i förlängningen förlorar också samhället på det (om inte annat så rent ekonomiskt sett), eftersom han med största säkerhet kommer sitta där igen förr eller senare. I rättssalen. Med ännu en tjej som råkat ut för något som hon aldrig någonsin kommer glömma, även om det kommer att bli lättare att leva med det allt eftersom tiden går. Och det är trots allt ganska svårt att bestämma sig för att det inte är mitt ansvar. Av någon anledning. Men jag orkar verkligen inte en vända till.

(Varför gör man så? Tar på sig ansvaret för en kille som springer runt och våldtar och misshandlar tjejer. Jag har mått jättedåligt för att jag fick reda på att en annan tjej råkat ut för honom långt efter att jag gjort anmälan. Det är så sjukt, för det finns folk som jobbar 40 timmar i veckan och vars främsta arbetsuppgift är att mer eller mindre ställa allt till rätta och i någon mån försöka förhindra att historien upprepas en gång till. Och det är ju faktiskt han som slår och våldtar. Det är knappast mitt fel att han gör samma sak om och om igen. Ändå är det så lätt att ta på sig skulden för det. Irrationellt).

Vad har hänt mer... Morsan berättade att hon hade träffat min gamla skolkurator från högstadiet igår. Hon var den första jag pratade med efter att det hade hänt, så hon har varit viktig i allt det här. Om hon hade bemött mig på ett annat sätt så kanske jag aldrig ens hade tagit mig iväg och gjort anmälan, även om den gjordes långt efter att jag slutade gå hos henne. Hon hade fått mitt nummer så jag hoppas att hon ringer, skulle gärna vilja veta vad dom frågade henne under förhöret och sådär. Det är väl ungefär det. Brottsofferjouren hade något informationsmöte i förra veckan som jag tänkte släpa mig iväg på, bara för att kolla vad dom gör egentligen. Men jag kom aldrig iväg. Var i skolan den dagen och slutade sent, efteråt var jag helt slut och åkte direkt hem. Känns ändå som att jag kanske skulle behöva snacka med någon för att rensa tankarna lite, har funderat på att kolla om jag kan få en tid hos skolkuratorn också men då måste jag dra hela historien om igen och det pallar jag inte.

Tror att jag bara lägger det på is tills efter jul och om det fortfarande känns som att jag behöver hjälp då, så får det bli ett senare projekt...

Nu måste jag göra mig i ordning om jag ska orka pallra mig iväg till skolan.

Lagen om våldtäkt var från början till för att bevara kyskhet och skydda från övervåld, och sågs mer som ett brott mot samhällsordningen än ett brott mot kvinnan som blivit utsatt. Våldtäkt övergick från att vara mannens ansvar till att ses som kvinnans någon gång under 1700-talet. Innan dess förutsatte man att kvinnan var ärbar och inte ville ha sex med andra män än sin egen make, och utgick ifrån att hon måste ha blivit lurad eller övertalad till det. Mannen var därmed den som bar ansvaret, som den högstående i samhället skulle han kunna tygla sina lustar. Kvinnor var på den tiden så uppenbart underordnade män att dom mer eller mindre sågs som viljelösa - det var inte förrän kvinnorna fick en bättre ställning i samhället som man överhuvudtaget började ifrågasätta dom när våldtäktsfall togs upp i rätten, och detta ledde till att färre våldtäksmän dömdes under 1700-talet. Mannens sexlust började plötsligt ses som något naturligt som var svårt att kontrollera. Det var också då man började tänka i banor som att kvinnan kanske hade sig själv att skylla, hon kanske söp, var lösaktig eller inte hade gjort "tillräckligt" mycket motstånd. I ett fall där en sjuåring blivit våldtagen kunde männen gå fria genom att hävda att det var allmänt känt att hon haft sex tidigare och ta upp hennes dåliga rykte i rätten. Detta trots att det var efter att den första nationella lagen om våldtäkt hade införts, där man bland annat gjorde klart att sexuellt umgänge med mentalt störda kvinnor och barn under 12 år alltid skulle räknas som våldtäkt - eftersom man inte kunde kräva att de skulle göra fysiskt motstånd. Rykte och social status spelade med andra ord stor roll för den slutliga domen, och det var tydligt att man gjorde skillnad på folk och folk.

Allt det här kan man läsa i en artikel ur Apropå (Brottsförebyggande rådets tidskrift) från 2002 om synen på våldtäkt genom historien. Man gör också en liknelse mellan dåtidens diskussioner om soldater - som ständigt flyttade runt och inte tillhörde lokalbefolkningen utan kom från en annan kultur med främmande värderingar - och nutidens föreställning om att det är invandrarkillar som våldtar, och inte svenskar. Mycket har säkert förändrats också, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Det handlar om ungefär samma saker som vi läser om i tidningarna varje dag. Man har alltså i princip samma diskussioner i rättsväsendet (och allmänna fördomar i samhället) idag som man hade på 1700-talet. Snacka om förlegat. Den mest väsentliga skillnaden är väl egentligen att straffet för våldtäkt var halshuggning på den tiden, inte några två till sex år på specialanstalt där inte...

LÄS HELA ARTIKELN.

Läs även andra bloggares åsikter om rättegång, våldtäkt, rättssystemet, historia, juridik

http://intressant.se/intressant

Blev inget bloggande igår för (jag vet inte hur det gick till men...) på nåt sätt lyckades jag släpa mig iväg till skolan vid nio på morgonen. Dagen gick hur fort som helst och när jag kom hem, vid femtiden, deckade jag direkt och sov i 14 timmar. Helt slutkörd, haha. Men nu känns det som att jag är på banan igen iallafall. Skönt - började bli orolig för mig själv där ett tag. Hoppas bara att det håller i sig, orkar inte med fler low points nu.

Undrar lite vad som hände med antalet besökare på bloggen igår förresten. Hmm. För en gångs skull skrev jag ingenting alls på hela dagen, och helt plötsligt BAM! har bloggen säkert fyra gånger fler besökare än vanligt. Alltså ganska många. Skumt.

Ah, jag är så trött på det här. Vet inte vad jag ska göra med mig själv.

Jag sover inte på nätterna, deckar vid ungefär samma tid som normala människor vaknar, och vaknar då givetvis inte när jag borde göra mig i ordning och dra till plugget. Och när jag väl vaknar så börjar tankarna snurra direkt, om hur jobbigt det kommer bli att komma tillbaka, alla frågor om var man har varit, gamla konflikter som man aldrig orkat ta i, allt som jag måste ta igen. Det blir bara för mycket. Jag lever för stunden just nu. Jag måste göra det för att allt inte bara ska rasa omkring mig. Jag orkar liksom inte tänka på framtiden, även om framtiden bara är en termin bort. Jag orkar inte ens tänka på var jag ska fira julafton och det är om 21 dagar. Det är knappt att jag orkar tänka på vad jag ska göra nästa helg, eller imorgon. Det är konstigt, för på senaste tiden så har varje helg kommit som en överraskning. Oj, är det fredag. Då märks det verkligen att man är totalt ur gängorna, i vanliga fall hade man gått omkring och gnällt redan på onsdagen. Är det inte fredag snart?

Det som irriterar mig mest är att allt kommer över mig nu. Hallå, allt är över! Det är meningen att jag ska kunna släppa allt det här - det är ju färdigt nu och det gick bra, och på ett sätt så känns det så. Men ändå har jag ramlat ner i ett svart hål på andra sidan, och jag vet egentligen inte riktigt varför. Det är som om kämparglöden bara tog slut när allt gick vägen. Luften gick ur mig. Och nu ligger jag i min säng som en trasig ballong, nyvaken vid 12 när alla andra käkar lunch, och tänker: Hur fan ska jag lösa det här?

Okej. På första sidan i Aftonbladet: En tjej i Saudiarabien som har blivit gruppvåldtagen. Av sju män. Hon hade suttit i en bil med en man (som hon inte var släkt med) när ett gäng män plötsligt hoppat ur en mötande bil, och våldtagit både henne och mannen som satt i samma bil som henne. Hon döms till 90 piskrapp för "otillåtet umgänge", för att hon suttit i en bil med tidigare nämnda man. Som hon inte var släkt med. Trots att hon var gift. När hon överklagar så skärps straffet till 200 piskrapp och sex månaders fängelse, för att hennes advokat hade varit fräck nog att gå till pressen. Sinnessjukt? Svar ja. Fyra av dom sju männen blev dömda till mellan två och elva års fängelse, men inte för våldtäkt - utan för kidnappning. Dom tyckte inte att dom kunde styrka att en våldtäkt hade ägt rum.

Och det här har egentligen inte med saken att göra, men jag var bara tvungen att flika in det. Hillary Clinton rasar. Och Bush vill inte lägga sig i. Amerikanska UD säger att det är Saudiarabiens angelägenheter. Men vänta lite nu. Sedan när håller sig USA utanför såna här grejer med motiveringen att det är landets eget problem? Vad gör dom i Irak isåfall? Om dom inte kämpar för det irakiska folkets frihet och demokrati och blaha blaha. Kan det vara så att dom är rädda för att hamna på kant med Saudiarabien, eller är det bara så att Bush inte sysslar med tjejgrejer? Dubbelmoral. Och sedan när tycker media att det är USA's ansvar att ställa upp när andra länder har grejer för sig som strider mot mänskliga rättigheter? Läser jag verkligen samma tidning som på samma sätt som dom nu fördömer att USA inte lägger sig i, brukar skriva om hur fel det blir när dom gör det? Dubbelmoral igen.

Så tillbaka till ämnet. Efter att ha läst artikeln så kollade jag igenom vad andra bloggare hade skrivit om det. Och någon av dom var väldigt glad över att ha växt upp i Sverige, i en svensk familj med svenska seder. För här finns ingen kvinnodiskriminering och inget mansstyre. Hmm. Till en viss gräns kanske. Och oavsett vem du är och vad du har gjort så kommer du aldrig komma ut från en rättegång med ett domslut där ordet "piskrapp" står med på listan över lämpliga åtgärder. Det funkar helt enkelt inte i svenska officiella sammanhang. Visst, jag är glad att jag bor här och inte i Saudiarabien - men att tro att vi är så jävla mycket bättre här och att allt är frid och fröjd i det svenska folkhemmet, enbart utifrån just den här artikeln?

Jag är skeptisk. Gruppvåldtäkter sker här med. En löjligt stor andel av dom tjejer och kvinnor som anmäler en våldtäkt får hem ett brev där det står att utredningen är nedlagd. Brott kan ej styrkas - inte här och inte i Saudiarabien. En löjligt stor andel av dom tjejer som på något mirakulöst sätt lyckas driva sitt fall vidare och förr eller senare hamnar i en rättssal, blir skuldbelagda och ifrågasatta. Utifrån var dom har varit, med vem, vad dom hade på sig och vad dom själva hade kunnat göra för att förhindra våldtäkten. Både här och i Saudiarabien. En löjligt stor andel av alla dom våldtäktsmän som traskar omkring på gatorna här i trygga Sverige, gör det just därför att bevisen inte räckte till - och då spelar det ingen roll om hon har hans skinn under naglarna och han har rivmärken i ansiktet, för det är så lätt att komma undan med att säga att hon var med på det. Hon gillade hårda tag. Har ni redan glömt alla artiklar om tjejer som blivit penetrerade med allt från colaflaskor till kryckor? Jag säger bara: googla det, och kolla vad som hände med dom killarna! Endast 12% av alla anmälda våldtäkter leder till åtal här. Det skulle innebära att 88% av alla dom tjejer och kvinnor som anmäler brotten ljuger. Verkar det rimligt?

Sedan finns det väl i och för sig ganska många andra skäl till att jag hellre bor här än i Saudiarabien, men att gå i taket och tro att just det här som nämns i artikeln (bortsett från piskrappen då) inte är något som existerar här hemma, som bara händer någonstans långt, långt härifrån och som vi inte ser spåren av i Sverige - det är att ljuga för sig själv.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1376534.ab

Hur kan man tro att lagen om sexuellt utnyttjande av barn inte gäller om förhållandet är "ömsesidigt"? En 34-årig kvinna i Stockholm har haft ett förhållande med sin nu 18-åriga fosterson sedan han var 12 år enligt rätten, och 14 år enligt paret själva. När han var 14 år fick dom barn tillsammans. I maj blev hon dömd till sex månaders fängelse för sexuellt utnyttjande. Står i en tidigare artikel att förhållandet avslöjades då pojken blev kär i en flicka i sin klass. Fostermamman kontaktade då flickan och sa att de borde göra slut. Och flickans mamma vände sig till de sociala myndigheterna som polisanmälde det hela. Verkar inte som att den där fostermamman riktigt har alla ankor på rad. Själv tycker hon inte att hon förtjänar fängelsestraff, medans åklagaren vill skärpa straffet till våldtäkt av barn. Samtidigt kan man undra varför dom driver fallet så hårt. Båda två säger att förhållandet är ömsesidigt...

Så vadå, ska inte hon dömas då? I artikeln säger hon att "Lagen är bra men det finns undantag. Vårt fall är ett sådant". Jag tror inte på att det finns några undantag. Hon, som är en vuxen människa, borde veta bättre - om han ändå var 14 så hade dom väl kunnat vänta ett år, då hade det inte varit olagligt utan bara osmakligt? Eller förresten, eftersom hon rimligtvis borde vara hans vårdnadshavare så hade dom behövt vänta tills han var 18, det vill säga tills nu. (Men varför vill man ha sin pojkvän som fosterbarn till att börja med?). Betydligt vettigare hade varit att antingen låta bli att ta emot honom som fosterbarn och väntat tills han åtminstone fyllt 15, eller vänta tills han fyllt 18. Lagen gör inga undantag, man kan liksom inte räkna med det. Och oavsett vem man är så är det väl knappast okej att ha sex med ett barn? Ännu värre att skaffa barn med ett barn. Vilken vuxen människa som helst borde fatta det. Det spelar faktiskt ingen roll om man är kär eller inte. Det borde vara helt off the limit.

Däremot är det konstigt att åklagaren nu vill skärpa straffet till våldtäkt av barn, eftersom fallet uppenbarligen inte uppfyller kriterierna för våldtäkt enligt den gamla lagen så innebär det att hon då skulle dömas enligt den nya lagen. Brottet är med största sannolikhet begått innan den trädde i kraft och det strider emot praxis att döma efter en lag som inte fanns när brottet begicks. Det fick jag lära mig under min rättegång, eftersom det var ursäkten för att låta mannen som våldtog mig när jag var 12 slippa undan med en dom för sexuellt utnyttjande. Varför skulle dom kunna döma henne för våldtäkt enligt den nya lagen, när dom i alla andra fall har som standard att när det gäller brott som är begångna innan den kom döma enligt den gamla lagen? Och varför verkar det som att dom driver det så mycket hårdare när det för en gångs skull är en kvinna som står åtalad? En fostermamma. En mamma. Bara att dom lägger fram det på det sättet gör att det låter mycket hemskare än om det hade varit en 30-årig man som haft en relation med en 14-årig tjej. Hade knappast gjort lika stor succé i media.

Ska bli intressant att se vad som händer med det där!

http://www.aftonbladet.se/stockholm/article1345859.ab

Okej, så Maria Lundqvists barnflicka har blivit våldtagen av en än så länge namnlös världsartist (som alla vet vem det är, men eftersom det vore osmakligt att hänga ut någon som inte blivit dömd än så kan vi kalla honom "den ökända världsartisten som just nu befinner sig någonstans i Sydamerika"). Och nu står det på första sidan i Aftonbladet att Carola tröstade henne efter det påstådda övergreppet. Vad trött jag blir...

Notera hur kvinnan som det hela handlar om, hon som blivit utsatt för övergreppet, hela tiden refereras till som Maria Lundqvists barnflicka. Inte kvinnan eller liknande, utan bara barnflickan. Hon jobbar hos en kändis liksom. Det väger tungt. Och inte nog med det, hon blev våldtagen av en VÄRLDSARTIST. Nu går Carola till pressen och säger att hon sträckte ut en hand och agerade engagerad medmänniska efter att våldtäkten hade ägt rum (duktiga, duktiga Carola). Men var i hela sammanhanget är barnflickan själv? Tycker mest att det är ett jävla tjat om alla kändisar som haft minsta lilla med saken att göra - jag menar, Maria Lundqvist har väl egentligen ingenting med det att göra förutom att hon råkar ha anställt tjejen. Och var kom Carola ifrån? Inte nog med att "Maria Lundqvists barnflicka" har blivit våldtagen, hon måste vara helt starstruck också för det enda som egentligen snackas om är alla dessa kändisar som råkar ha något att säga om det. Det står nästan ingenting om själva övergreppet, vad som har hänt eller om tjejen som blev utsatt, bara om alla kändisar i hennes närhet. Det är knappt att det står nåt om han som gjorde det egentligen, han är liksom upptagen med att leka världsartist i Sydamerika. Ännu ett exempel på hur pressen tar folks tragedier och förvandlar dom till tomt jävla skvaller. Och så undrar dom varför det tog flera år innan det polisanmäldes och därmed också uppmärksammades i media. Goddag yxskaft.

En annan grej som är lite intressant är att "världsartisten" i fråga (Helt ärligt, är det nån som har hört så mycket mer om honom än att han anklagas för att ge 7-åringar könsherpes och våldta barnflickor? Tror iallafall inte att någon i min ålder skulle veta vem han var om det inte vore för det) nekar till precis allt. Fast ja, självklart gör han det. Vad skulle han annars göra. Men ändå, vad är egentligen oddsen för att alla anklagelser som kommit fram bara är en enda stor konspiration mot en två skitar hög såkallad världsartist? Ingen rök utan eld...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1363562.ab

Fick hem papper som jag ska fylla i och skicka tillbaka till försäkringsbolaget idag, för att få ut mitt skadestånd. Fan vad mycket dumma frågor. Hittar max fem frågor som jag vet precis vad jag ska svara på, och dom tre första är namn, adress och telefonnummer...



Ja, vad ska man säga? Det  var lite jobbigt liksom.



Tips: Läs domen.




Hahaha! Är gärningsmannen känd? Är gärningsmannen åtalad? Är gärningsmannen dömd?
Och sist men inte minst, vad heter din arbetsgivare?



Aaaarrrghh! Jag ger upp. Det här får morsan fixa åt mig...